Jag vill tillägga denna text till alla er maskrosbarn.


Vi var ensama, vi växte upp med olika vardagliga händelser. Det simpla ljuet vi fick varje dag,kanske var ett leende från kvinnan i trappen, killen vid butiken eller någon som håller upp dörren till en.
Vi förstod inte varför vi blev drabbade. Vi trodde att vi hade gjort rätt i Guds ögon. Vi växte upp i ett mörker som troddes aldrig ta slut. Men för varje dag så kom vi närmare det vi kallar vardaglig lycka. Ibland ser vi tillbaka till det vi en gång levde i. Det kanske var meningen, satt Gud oss på prov? Vi och alla dessa andra människor kallar oss för något som heter maskrosbarn.
Jag kallar mig för det namnet med påminnelse för det som har varit.