Jag må vara ensam, jag må vara vilsen men mitt hjärta slå än idag för dig.
För evigt ska en bit av mitt hjärta slå för Dig. Jag må inte vara Din och Du må inte vara Min.
Men för evigt är vi varandras. 
I varandras famn om nätterna är underbart. När jag vaknar upp, jag ligger och ser på dig, du känner mina ögon i nacken. Du vänder dig mot mitt håll. Lägger ditt ben på min mina ben,du lägger din arm på min mage. Lägger ditt huvud närmre min hals, Jag känner hur du luktar på mig. Och gosar mot mig. Det är underbart. '
Att vi äntligen kan vara i varandras famn utan att det ska kännas konstigt.
När vi ses på en tidig morgon. Hälsar vi som nära vänner men nu för tiden har vi något mer.
Vi båda vet att vi vill. Du vill ha tid, jag vill ge den tiden för en bit av mitt hjärta slår för evigt för Dig.
Jag vill inte bli sårad igen. Jag vill inte ligga på golvet gråta hysteriskt, tanken utav att mitt hjärta slår för just Dig och ingen annan. Jag har försökt hitta någon annan. Jag fann en fin pojke som fick mig känna mig omtyckt. Men  han hade inte det Du hade. Jag sänker dig från den extrema höjden du bär på medans du höjer mig från min låga höjd. Tills slut hamnar vi på mitten tillsammans. Finns ingen bättre kemi.   
/Hanna

Man vet aldrig vad man har förens man förlorar det? Låter det bekant?
Jag har alltid vetat om vad jag har haft och uppskattat det men alltid för lite.

Nu är det så att en person som en gång tiden stod mig nära,alldeles för nära har upptäckt att jag håller på försvinna. Jag tänker inte gå runt och vänta och inte få någon respons. Jag har levt mitt liv och försökt, ja gå vidare helt enkelt. Men nu helt plötsligt står denna person ivägen för den personen vill att jag ska ge tid.
Tid att komma tillbaka.

Jag ville egentligen bara klippa till personen. Eftersom så många nätter jag har legat vaken,gråtit och försökt ge någon vibb att jag vill fortfarande ha personen i mitt liv,lika nära som förr. Nu står jag här och jag har makten,delvis. Men det känns som jag har hamnat i undeläge. För jag skulle kunna ge min vänstra hand för denna människa. Jag vet att personen har nu förstått att jag inte tänker stå kvar som en idiot och inte kunna få leva mitt liv.

Så nu är jag här. Väntar och väntar som en dåre(känns det som ibland) Men jag vill inte riskera att förlora denna chans. För vi är så lika men ändå olika. Vi lyfter varandras svagheter helt enkelt.

Jaja nu ska jag plugga matte , "%¤&%/% my life. ByE!

Måste skriva av mig.

Ni vet känslan när det känns som man har blivit lämnad av en väldigt nära vän?
Den känslan sitter jag och bär på just nu. Jag borde egentligen inte bry mig?
Men det är ju ändå en nära vän till mig. Som jag har skyddat mer än vad den personen förstår,som jag har älskat med hela mitt hjärta.

"Jag minns alla dem där nätterna. Jag längtade jag älskade.
Jag saknade så det gjorde ont. Ibland gör det så ont att hjärtat slutar slå för någon sekund.
Varje gång jag ser dig så tappar jag andan. För jag minns alla nätter"

You feel hopeless, like nothing can save you.And when it’s over and it’s gone, you almost wish that you can have all that bad stuff back so that you could have the good"

Allt ordnar sig. Du är bäst min kära pappa. Älskar dig till miljoner gånger om.

Är det okej att sakna? Är det okej att sakna vad som helst,vem som helst?Nej.
Andra ska komma med syner på saker o ting. Men jag saknar.

Jag saknar dem. Jag saknar det. Men jag är här nu. Jag hoppas att du förstår
när jag berättar allting tydligt. Om inte. Ja det är lugnt jag förstår.

-Allt påminner om dig.

Jag vill tillägga denna text till alla er maskrosbarn.


Vi var ensama, vi växte upp med olika vardagliga händelser. Det simpla ljuet vi fick varje dag,kanske var ett leende från kvinnan i trappen, killen vid butiken eller någon som håller upp dörren till en.
Vi förstod inte varför vi blev drabbade. Vi trodde att vi hade gjort rätt i Guds ögon. Vi växte upp i ett mörker som troddes aldrig ta slut. Men för varje dag så kom vi närmare det vi kallar vardaglig lycka. Ibland ser vi tillbaka till det vi en gång levde i. Det kanske var meningen, satt Gud oss på prov? Vi och alla dessa andra människor kallar oss för något som heter maskrosbarn.
Jag kallar mig för det namnet med påminnelse för det som har varit.
 

Många gånger har man fallit ihop. Gått in i ett mörker utan att veta vart man kommer hamna i slutändan.
Man hoppas på ett stup men man hittar inte det. Man ser ljuset som skiner i ens ansikte. Smaken av lycka, lukten av lycka, känslan av lyckan i kroppen. Det är underbart. Jag låg i mörkret i år. Kändes som jag hade dött.
Hade bett i år att få  det andra har fått smaka,lukta och känna. Nu var det min tur.

Men då o då hamnar jag där, men dessa gånger vet jag ungefär vart vägen ligger,det vi alla har någon gång smakat, luktat och känt.

Det är underligt.
/Hanna

Ont i bröstet, ont i hjärtat. Något känns fel. Jag vill känna mig älskad så där igen av någon.
Vill höra att jag är vacker , att jag är underbar.Ge mig bekräftelse.
Vill känna den där känslan att vi saknar varann efter en dag,
det där speciella som finns när man älskar varann, när man älskar med varann.

 Jag vill höra att jag aldrig kommer bli sårad igen.Men Du kan aldrig lova mig det.
Jag vill detta men har jag gett mig in på något för reskabelt för mitt hjärta,min själ?
Jag vill inte veta av att den där dagen kanske kommer, då jag ligger på golvet, kan inte andas.
Känna smärtan från hjärtat, hur det bildas en pöl på golvet. Hur min pappa får ringa min bäste vän
så hon kan lugna ner mig. Jag vill inte gå igenom det där igen. För det var den värsta dagen i mitt unga liv.